Brev 2014 01 08

Den 18 november  2012 for jag från avgiftningen ner till Nianfors jag var rädd, jag hatade förändringar. När jag kom ner dit sa jag till min soc  att går vi inte ut inom 3 min går jag ut och slår sönder bilen. Jag ville inte se hur jag hade förlorat kontrollen av mitt liv, och jag hade förlorat kontrollen annars hade jag inte varit där. Jag hade tidigare varit på LVM och andra behandlingar men inget hade hjälpt, jag levde på gatan, sålde mig själv, lät en kille styra mitt liv, jag älskade kaoset, jag älskade att bli nedtryckt och slagen för det var det enda jag visste och jag tyckte jag förtjänade sånna saker. När jag kom ner till Nianfors  hade jag bestämt mig för att vara där 3 månader och det var för min familjs skull och för att undvika att få ett till LVM, men under tiden fattade jag att jag inte kunde göra det för min familjs skull utan för min egen så jag ansökte om 3 månade till. Jag har jobbat mycket jag har pratat och pratat och tog till personalen som mitt verktyg, dom var ett stort stöd för mig under tiden utan dom hade jag inte varit där jag är idag.Resan har varit tuff, svår, jobbig, men ändå den bästa tiden i mitt liv, jag har gråtit som aldrig förr, men jag har även skrattat som aldrig förr, Nianfors fick upp mina ögon om livet och att man kan skratta och ha roligt utan droger, att det finns ett liv utan det kriminella. Jag är så glad att jag fick chansen att komma till Nianfors , där kunde jag vara mig själv och så älskad som jag kände mig där och att jag var värd nåttså har jag aldrig känt förut. När jag kom hem gick jag och tatuerade in en 9a på halsen för dom kommer alltid att finnas med mig, det är en hyllning till det bästa behandlingshemmet som finns, utan dom hade jag inte varit där jag är i dag. Idag har jag ett helt underbart liv jag har fått en egen lägenhet, jag har fått tillbaka min familj, jag har fått jobb på kris och jobbar med att hjälpa människor,för mig finns det inget bättre. Jag är så glad idag och är otroligt tacksam. Tack all personal för allt ni gjort för mig. Jag har fått livsglädjen tillbaka och det var ni som hjälpte mig att se ljuset i tunneln.


Jag är så otroligt tacksam / ewelina.h

 

Brev 1 2013 05 23

April 2010, jag minns att jag tittade på mig själv i spegeln den förmiddagen, samma morgon polisen tagit mig till stationen. Jag var smal som en sticka, kolsvarta ögon, håret liknade mer ett kråkbo, och mina smala armar liknade mer nåldynor. Jag satt på sängkanten, mitt emot var det en spegel. Jag börjar gråta hejdlöst, vad hade hänt med mitt liv? Det var inte såhär jag ville leva. Några dagar senare blev jag tagen på en busshållplats när jag var påväg att köpa med droger. Socialen och polisen var ute och letade efter mig och fann mig där och körde mig till sjukhus och sedan avgiftning. Där fick jag ett ultimatum, du får åka frivilligt iväg på behandling, eller så hamnar du på låst hem då jag fått en LVM-anmälan på mig. Det var som att välja mellan pest eller kolera, jag ville inte iväg. Jag valde ändå att åka iväg frivilligt. 
 
Jag åkte dit först på info om stället, jag gillde det inte alls. Minns jag satt i vardagsrummet o lyssnade på deras "pladder" som jag tyckte då, och såg småfolk springa på vardagsrumsbordet pga det kaos jag hade i mitt huvud.
 
När jag väl vart placerad i maj, var jag arg, så arg för att dom hade sattit mig dit. Jag hade inga problem - ansåg jag, och endast jag. Jag skulle hem så fort jag kunde, skulle göra mina 4 månader sen hem och gå på bolaget eftersom jag skulle fylla 20 år. Nånting hände under den tiden, när det började närma sig 4 månader sa jag att "jag kan aldrig åka hem nu, jag är inte klar." 
 
Det slutade med att jag stannade på Nianfors i 1 år och 2 månader. Den absolut bästa tiden i mitt liv som jag ofta saknar. Det är de bästa jag gjort. Personalen är underbar, jag kände att dom brydde sig faktiskt om mig, dom lyssnade på mig. Jag kände mig hemma, trygg och i säkert förvar. Hade provat öppenvård tidigare, det hjälpte inte. Varit några vändor på avgiftning som inte ledde nån vart. Personalen på Nianfors öppnade mina ögon. Jag håller stället nära hjärtat och är otroligt tacksam för att jag fick komma dit. Jag och Monika, som var min kontaktperson på Nianfors, har kontakt än idag fast det är snart 2 år sedan jag blev utskriven. Hon var även min övervakare under ett straff jag fick, en sådan människa och personal borde alla behandlingshem ha.
 
Idag sitter jag i en fin lägenhet, jag har även fått en lite dotter som är de finaste jag har, jag har jobbat, gått skola, nu har jag börjat med körkortet och ska ta upp studierna igen efter föräldraledigheten. Mitt liv blev så mycket bättre än jag nånsin kunnat tro. Snart 3 år har jag varit drogfri, och det kommer bli 33 år till, minst!
 
 
Nobody said it was going to be easy, they just promised it would be worth it.
 
/ Elin"

 

 

Brev 2 2013 05 23

Jag kom till Nianfors den 26/8-2010 då mitt liv hade hållit på att rasa samman. Min självkänsla låg på minus. Kämpade emot in i det sista  men då jag var nära att förlora mitt hem o min femåriga dotter var ångesten total.

Jag kände att gjorde jag inget nu skulle jag dö eller hamna på dårhus.”Det kan inte bli värre” tänkte jag o att jag gör vadsomhelst. Det var mitt livs bästa beslut! Jag trodde inte det skulle ge mig så mycket som det faktiskt gjorde, eller att jag skulle bli kvar så länge jag blev. Nio månader. Nio tuffa månader med skam,skuld, ångest,rädsla, tårar o flyktkänslor men också hopp, glädje, skratt o oförglömliga minnen o jag började träffa min dotter i opåverkat tillstånd o vi träffades var 14:dag nästan hela tiden. Jag visste ingenting om AA, NA eller tolvsteg o det tog ett tag innan jag förstod vad det var. Gud lät främmande men då jag började förstå hela grejen blev det så mycket lättare.

Lärde mig förstå mig själv mer o mer o hur ett beroende funkar o lärde mig nya sätt att hantera det som varit min värsta fiende- känslor!  Och livet överlag! Att förändras gör man inte över en natt. Det tar lång tid o nu har jag varit hemma snart ett och ett halvt år o det har
varit turbulent men jag har kunskaper o verktyg jag inte hade innan
o har byggt upp mycket. Man ska inte sticka under stolen att det varit riktigt tufft. Den enda som kan förändra ditt liv är du- med hjälp av andra o tolvstegsprogrammet o möten är viktiga. Allt går om man vill. Att leva i missbruk är inte ett värdigt liv. Det kanske är en dans på rosor till en början men det funkar inte i längden.

Min dotter som nu är sju har fått en drogfri o mer närvarande mamma o jag ett mycket bätre liv. Men jag måste hålla i allt o fortsätta jobba med allt. Jag förtjänar det bästa, och det gör även du!!

 

The drugs dont work, they just make you worse……

                                                                                                                  Malin

 

Brev 3 2012 10 08

I mars 2011 gick transporten från häktet Gävle, jag hade ett val på rättegången antingen fängelse 10 månader eller behandling 1 år. Jag kände någonstans inom mig att jag inte orkade leva det liv jag tidigare levt men var fortfarande tveksam till behandling. Jag hade missbrukat sen 15 års ålder och nu var jag 29. Jag hade till och med valt drogen framför min egen dotter. Jag hade tidigare aldrig gjort en behandling och jag levde i en stor lögn. Jag gjorde allt för att hålla fast vid mitt gamla liv som bara bestod av kriminalitet och droger. Hur som helst valde jag behandling.
När transporten gick från häktet minns jag att jag satt och tänkte, vad har jag gett min in på. Minns att jag tänkte att en gång missbrukare alltid missbrukare, det finns inte någonting eller ingen som kan hjälpa mig få mitt liv tillbaka. Jag tänkte göra det enkelt för mig och bara glida igenom behandlingen. Jag skulle minsann inte ta till mig någonting.
Väl framme vid Nianfors behandlingshem möts jag av mycket trevlig personal som bjuder mig på sockerkaka och kaffe och vi sätter oss och pratar i köket. De andra tjejerna som var inskrivna skulle komma om någon timme då de var på stadsresa. Jag var väl lite nervös över vad det skulle vara för tjejer där och vad de skulle tycka om mig, men jag var fortfarande ganska avstängd känslomässigt och brydde mig inte så mycket. När tjejerna kom från stadsresan så kom de fram och presenterade sig och jag fick till och med en alldeles egen fadder, som jag kunde vända mig till om frågor. Alla var så trevliga och det var riktig mysig stämning i huset, det gick nog kanske 2 veckor och jag hade bestämt mig, här vill jag stanna.
Nu sitter jag här hemma i min hemstad nykter och drogfri och känner mig så otroligt tacksam för det val jag gjorde och till personalen som hjälpt mig få mitt liv tillbaka. Att det finns så underbara människor som vill ens bästa och som verkligen bryr sig, det trodde jag inte förr.  Jag har fortfarande kontakt med Nianfors och kommer nog aldrig släppa det stället, där jag blev på nytt född och började hitta tillbaka till mig själv. Helt underbart, jag som för 18 månader sen såg mig själv som ett hopplöst fall som inte gick att rädda, trodde jag var dömd till att droga. Men så fel jag hade, det går att förändra hur långt ner du än har ramlat.
Idag har jag som sagt mitt liv tillbaka tack vare denna behandling, jag träffar min dotter dagligen och vi har en jättebra relation. Jag jobbar på att få hem henne till mig sakta men säkert.
Jag har kollat på olika utbildningar och jag känner att jag är på rätt väg och jag har aldrig varit så lycklig och stolt över mig själv som nu.
Är tacksam för att jag fick komma till just Nianfors, det har gett mig mitt liv och framtid tillbaka.

Sandra.E

 

Brev 4

När jag kom till Nianfors behandlingshem var jag helt slut känslomässigt, jag hade mått dåligt länge och försökt bedöva mej med drogerna i många år.

Jag trodde att inget eller ingen kunde hjälpa mej men jag var tvungen att försöka med nånting för jag varken ville eller orkade vara kvar i missbruket.
Jag hade ingenstans att bo, inga pengar, dålig kontakt med min familj, polisen som stoppade mej förjämnan, en rättegång som väntade med en trolig fängelsetid som utgång och så var jag smittad med hepatit C , ja så såg livet ut för mej innan jag kom till Nianfors.
När jag klev in genom dörrarna var jag livrädd och tänkte vad är detta för ett ställe och kommer dom andra intagna tjejerna vara hotfulla och aggressiva.
Men ack så fel jag hade jag välkomnades av alla med kramar och varma leenden och jag tänkte att kanske kan jag vara trygg här.
Det var början på min 1-åriga behandling, en resa som inte alltid var så lätt men vad jag växte som människa under den tiden.
Idag vet jag att jag är värdefull och att det är jag som styr båten dvs mitt liv och mina val.
Jag går inte längre omkring och känner skuld och skam för jag vet att jag gör rätt för mej och gentemot andra.
Jag har fått livsglädjen tillbaka och jag känner inte längre ångest inför framtiden.
Jag och min familj har fått en bra kontakt och dom stöttar mej till 110 %.
Jag har betalat alla mina skulder till Kronofogden och övriga.
Jag har en egen lägenhet, jag håller på och ska ta körkort.
Jag är fri från hepatiten som helt otroligt nog läkt ut av sej själv.
Jag är mamma ledig till en underbar liten pojke på 6-månader.

Jag älskar mitt liv idag och allt började på Nianfors behandlingshem.

/Annika Vivlèn

 

 

 

Brev 5

 

Hej jag är en beroende som heter Paula.

När jag kom till Nianfors förstod jag inte att jag var en beroende, jag förstod att jag hade problem med drogerna och att jag dragit på mig flera hundra tusen i skulder som ett resultat av mitt missbruk, allt var ohållbart och jag hade ingen känsla av vad som var verkligt eller inte. 

Nånstans förstod jag också att det var på grund av mitt droganvändande som jag var fysiskt och psykiskt slut, jag kände det som att jag inte hade någonting kvar, jag var tömd på allt som gör att människan kan fungera, jag förstod att jag behöver en förändring. 

Jag kom till Nianfors frivilligt och det är det bästa beslut jag fattat i hela mitt liv, äntligen tändes lite hopp i mig, trotts all oro, drogsug, fysisk och psykisk smärta i hela kroppen så kände jag mig trygg min första kväll på Nianfors, jag tyckte det var fantastiskt! 

Jag kände en trygghet som jag aldrig känt och det i ett hus jag aldrig sett förut och med människor jag fortfarande inte visste vad alla hette.

Min första tid var jag väldigt rastlös, jag kunde inte sitta eller stå still, det kröp i hela min kropp, jag hade svårt att sova på nätterna och drömde drömmar där jag använde droger var och var annan natt, trotts detta kände jag mig trygg, trotts detta visste jag att jag fick den hjälp jag behövde när jag var på Nianfors. 

Nianfors ligger väldigt vackert vid sjö och natur runt omkring, detta var helande för min själ och gav en välbehövlig dos av ro. 

På Nianfors fick jag börja bygga grunden för att få ett liv värt att leva, den nära relationen till personalen var viktig för mig, den relationen hjälpte mig att börja känna ett värde i mig själv.

Förutom att jag var narkoman så hade jag bullumi och kämpade med min barndom som bestod av avsaknad av kärlek och närhet från mina föräldrar och sexulla övergrepp, jag kände mig trygg att dela med mig av allt detta i behandlingen och har idag övervunnit även min ätstörning och går i samtal för att bearbeta händelser i min uppväxt.

Något som hjälper mig med vardagen idag är programmet, jag är väldigt tacksam att jag fick en tolv stegs behandling, programmet hjälper mig att förbli drogfri, gemenskapen och kärleken i dom rummen behöver jag för att slippa vara en beroende som lider.

Idag med 15 månader nykter och drogfri så lever jag livet, jag väljer själv hur jag vill leva mitt liv, jag har en underbar sambo, jag arbetar, studerar, betalar av på mina skulder varje månad och jag tar hand om mig själv och mina känslor, jag har jobbiga dagar och jag har roliga dagar men framför allt så är jag fri, fri från att använda droger. 

/Paula Östersund

 

Brev 6

 

Hur stora är oddsen för en som mig?

Jag vet att det finns många vilsna själar där ute, som är i samma situation jag en gång varit - och jag önskar att allihopa kan få den möjlighet som jag fick!

Jag vaknade och det enda jag tänkte på, var hur jag skulle kunna överleva den här dagen också - jagandet efter bedövning och avtrubbning var det enda jag levde för. Jag orkade aldrig stå ansikte mot ansikte med världen och känna på den fruktansvärda smärtan - som jag hade i bröstet. Kroppen värkte och tankarna var helt ockuperade av nästa gång jag skulle få "det" i mig. Jag var erövrad och jag hade aldrig en chans att försvara mig...

Vad är det egentligen för en tillvaro där varje timme går ut på att uthärda, bara orka lite till. Besattheten, letandet efter drogen och smärtlindringen, jagandet efter det lilla andrum - då jag kunde luta mig tillbaka och låta ruset verka. Jag hyste en förhoppning om att allt skulle bli bra bara jag fick tag på de rätta medlen, mera pengar eller större mängd. Då skulle jag finna frid för min plågade själ och äntligen få ro - men det blev aldrig så. Önskan slog aldrig in för hela tiden låg jakten och stressade och dreglade över mig. Hjärtat som bara trånade efter lugn och ro och vila.

Jag hade fyra sinnestillstånd: Bakfull eller full, påtänd eller avtänd, däremellan gjorde jag brott och ogärningar som fick mig att må ännu sämre - jag stod aldrig ut med skammen och skulden.

Och en dag hade jag helt enkelt gett upp - jag orkade inte längre. Jag levde för att droga och drogen dödade mej mer och mer och en dag i sänder, det fanns ingen utväg. Jag önskade jag fick stänga ögonen och aldrig mera behöva öppna dom.
Det var svart... verkligen nattsvart...

Socialen bleb förstås inkopplad men Dom såg jag som ett hot. Någonting störande och irriterande som gjorde att jag inte fick missbruka ifred - låt mej vara ifred.
Hot om LVM och allt det vanliga. Jag skjutsades mellan behandlingshem, terapier, öppenvård och tvångsvård, men aldrig orkade jag stå ut med smärtan från hjärtat, med skriken från det det lilla barn som satt inuti mej och bad och bönade om att få höras - att bli tagen på allvar.

Så småningom började dom att ge upp - jag var ett Obotligt fall. Men ett sista beslut togs innan dom helt skulle låta mej förloras i knarkets enorma käftar. En enda sak till skulle dom prova. Dom satte mej i en bil och där började den Riktiga resan.
Bakfull var jag och abstinent, rädd och darrade som ett asplöv. Bilen bara körde och körde - djupt och tvärs genom Hälsinglands skogar. Jag kände paniken som växte och växte för varje mil. Så plötsligt efter en slingrig väg dök en liten by upp, kyrktornet som lyfter sin spira mot himmelen och barnskratt och fågelfnitter. Det gick inte att förneka, det var otroligt vackert, men som vanligt tänkte jag inte fästa mej så mycket vid det - detta var ju bara ytterligare ett av alla ställen!

När jag stod i hallen omslöts jag av nåt konstigt, det var som en värme och jag hade svårt att förnimma vad det egentligen var. Det gick liksom inte att ta på, men ändå fanns det där. VAD var det för nånting - golvet kändes onaturligt mjukt och alla ansikten som mötte mej log och önskade mej välkommen. Det fanns nånting hos dom som jag aldrig kännt förr. Medkänsla och kärlek.
Jag var rädd och jag var sjuk av abstinens och alldeles skräckslagen... men redan från första stunden visste jag att jag aldrig ALDRIG ville tillbaka ut på gatan.
Mitt hjärta slog glädevolter i bröstet och jag kände hur isen inom mej sakta men säkert började tina!!!

Jag önskar att alla kunde få den här möjligheten - det är nånting speciellt med människorna här och jag tror att det till och med sitter goghet i timret! Det finns för mycket att förlora. Att tävla mot drogerna är en kamp som man inte någonsin kan vinna - bara genom att komma bort från det och sluta helt kan man kolla sej i spegeln och se en vinnare!!
Jag förväntar mej inga mirakel - bara vanlig medmänslighet och ett lyssnande öra.

Till alla er som sitter på "Hjälpen" som har "pengarna och kontakterna". Det finns så många tröstlösa missbrukare dörute som längtar efter det här - som ser sina drömmar förgöras av droger och övergrepp, att varje dag förlora ytterligare tjugofyra timmar av sitt liv. Sitt värdefulla liv...

I hela itt liv har jag varit rädd, letat och flytt - jag har bytt läkemedel mot droger och alkohol, manipulerat med mina känslor. Jag har varit en levande död, ty då förstod jag aldrig att det var det här jag sökte, bara vanlig kärlek.

Det gör ont i mej att veta att just nu, när jag sitter här och skriver detta. Efter tre års nykterhet och tillfrisknande, nu när jag mår bra och har fått så mycket gott - när mitt hjärta är så till bredden fullt av kärlek och värme - går det missbrukare och dör där ute i kylan. Hopplösa och utan benådning.

Alla är värd en andra chans - Alla är värd Nianfors!!!

 

/Sofia Rapp-Johansson

 
 
 
 

 

Brev 7

 

Jag kom till Nianfors 12/7-2005 t.o.m. 26/4 2006.

Jag hade kvar mina attityder, mina beteenden, min moral och mina värderingar. Mina gamla vänner och kunskapen om det enda levnadssätt jag kände till.

I juli 2005 tog jag ett beslut att göra en förändring med mitt liv. Jag var trött på att leva i missbruk och kriminalitet, så jag beslöt att söka hjälp. Hjälpen fick jag på Nianfors. Jag förstod inte vidden av att göra en förändring, att välja bort "så kallade vänner", att inte kunna ha kontakt med vem jag ville. Idag ser jag att jag inte var i stånd att ta dessa beslut när jag kom till Nianfors. jag förstod inte att dessa saker var en bakdör till mitt gamla liv.
Med tiden kom insikten av hur viktigt det var att släppa dessa saker.

Jag är idag otroligt tacksam för det program som Nianfors har innefattade, det som för mig då var de svåra besluten, att inte ha mobiltelefon, inte få ha kontakt med vem jag ville och att inte få ha relationer.
Genom att jag själv slapp ta dessa beslut så fick jag möjligheten att lägga fokus på mig själv. Jag slapp gå och fundera över hur mina "så kallade vänner" hade det, om de levde eller om de var döda. Jag fick börja om från början, skapa nya värderingar, lära in ett nytt beteende och släppa gamla attityder - ett helt nytt levnadssätt.

Har man en uppriktig önskan och en vilja att förändra sitt liv och är villig att göra allt som krävs för att det ska lyckas så är det en förmån att kunna ge sig själv all den tid som behandlingstiden är. Den tid man vistas på Nianfors blir grunden för resten av livet.

För mig blev det en pånyttfödelse och jag känner en enorm tacksamhet till personalen på Nianfors och till deras program som gav mig livet åter.

 

/Synnöve Karlsson